Det finns filmer man går in i med höga förväntningar, och så finns det filmer man närmar sig med armarna i kors. Predator: Badlands placerade sig för min del resolut i den senare kategorin.
Idén att berätta en Predator-historia ur varelsens eget perspektiv kändes på förhand som ett kreativt risktagande av den sort som antingen kan fördjupa mytologin eller punktera den fullständigt. En stor del av Predators dragningskraft har trots allt alltid legat i mystiken, i det halvt obegripliga hotet. När man börjar förklara för mycket, eller ännu värre, humanisera, händer något märkligt. Monstret blir plötsligt bara ännu en huvudperson i mängden.
Filmens inledning gör inte mycket för att skingra den känslan. Miljöerna är typisk generisk science fiction-kuliss. Det är tekniskt kompetent, men sällan visuellt minnesvärt. Allt fungerar, inget stannar kvar.
Berättelsen följer en ganska välbekant mall: en utstött individ, en prövning, en resa mot upprättelse. Det är i grunden inget fel på den strukturen, den är tidlös av en anledning. Problemet uppstår snarare i hur den paketeras. Tonen pendlar mot ett lättsammare äventyr, ibland nästan med drag av familjefilm, vilket skapar en krock med vad många förknippar med just Predator.
Filmens mest dominerande biroll, den pratglada androiden (spelad av Elle Fanning), lär sannolikt dela publiken. Vissa kommer säkert uppskatta dynamiken och (den så kallade) humorn, andra kommer uppleva att karaktären stjäl syre från den mer råa och strama stämning som Predator-serien traditionellt lutat sig mot. För min del bidrog den mer till tonal förvirring än till dramatisk fördjupning.
Och där ligger kanske filmens kärnproblem. Betraktad isolerat är Badlands inte en katastrof. Som lättviktig sci-fi-underhållning är den nästan sevärd. Men som Predator-film väcker den en mer komplicerad reaktion. Franchiser bär med sig ett slags osynligt kontrakt med publiken, en uppsättning förväntningar kring ton, estetik och känsla. Här känns det kontraktet ovanligt töjbart.
Skillnaden mot originalfilmen från 1987 är inte bara en fråga om nostalgi utan om identitet. Där den filmen var stram, hotfull och kompromisslös, upplevs Badlands som betydligt mer polerad och tillrättalagd. Det är mer Predator möter Musse Pigg, nu när Disney tagit över franchisen. Om ni inte tror mig, vänta tills karaktären ”Bud” gör entré.
Vad som gör mig mer förvirrad är att regissören, Dan Trachtenberg, även regisserade Predator: Prey och den animerade Predator: Killer of Killers, två filmer som tittade på originalet och varsamt bibehöll vad som gör Predator till Predator.
Predator: Badlands är inte nödvändigtvis en dålig film. Men det är en film som illustrerar balansgången mellan förnyelse och urvattning. Mellan att utveckla ett arv och att långsamt slipa bort dess kanter. Och Disney har inte slipat lite, de har slipat bort alla kanter.
Resultatet är som bäst en halvmedioker science fiction-film och en horribelt usel Predator-film, som kan göra sällskap med Alien Earth i genren ”Franschiser förstörda av Disney”.
Vill du se en film om en utomjording som blir vän med en människa, då är Lilo & Stitch ett mycket bättre alternativ.
Predator Badlands går att se på Disney+
Betyg: 1 av 5
