Jag är 62 år, använder gärna datorn och ringer ibland när jag kunde ha skickat ett meddelande. Det kan jag leva med. Men människorna som spelar upp Tiktok, musik och telefonsamtal för en hel buss borde inte kallas medelålders. De borde kallas digitalt ouppfostrade.
En undersökning från Comviq, genomförd av Ipsos med 1 000 svenskar, listar beteendena som avslöjar när vi har blivit digitalt medelålders. Tydligast är att skriva ut biljetter och bokningsbekräftelser, följt av att inte uppdatera telefonen och att föredra datorn framför mobilen.
Jag prickar förmodligen av flera punkter. Jag är trots allt 62 år, så det vore nästan pinsamt om jag använde min telefon som en Nocco-stinn 19-åring med åtta parallella Snapchat-konversationer.
Men listan blandar praktiska vanor, harmlösa egenheter och rent hänsynslöst beteende. Det är lite som att sammanställa ålderstecken och placera läsglasögon, korsord och fortkörning utanför en förskola i samma kategori.
Jag skriver inte ut biljetten – men jag förstår dem som gör det
På första plats kommer människor som skriver ut biljetter och bokningsbekräftelser. Hela 38 procent ser detta som det tydligaste tecknet på digital medelålder.
Visst, det är inte särskilt hippt att komma till Arlanda med ett A4-papper vars enda uppgift är att visa en QR-kod. Samtidigt har papper några klart underskattade egenskaper. Det får inte slut på batteri, kräver ingen internetanslutning och gömmer inte boardingkortet bakom fyra notiser, en trasig flygbolagsapp och en oväntad inloggning med Bank-ID.
Den utskrivna biljetten är inte elegant. Den är däremot en plan B som fungerar även när mobilen bestämmer sig för att installera en uppdatering vid gaten.
Datorn är fortfarande bättre på datorgrejer
På tredje plats hittar vi människor som föredrar datorn framför mobilen för digitala ärenden. Det gör tydligen en tredjedel av befolkningen till kandidater för digital medelålderskris.
Jag erkänner direkt: ja, jag föredrar datorn när jag ska skriva längre texter, jämföra priser, boka en resa eller fylla i ett formulär skapat av någon som aldrig har provat det på en femtumsskärm.
Det beror inte på att jag är rädd för mobilen. Det beror på att datorn har ett riktigt tangentbord, en stor skärm och den närmast science fiction-liknande möjligheten att visa två saker samtidigt.
Att utföra deklarationen på en Iphone är inte ungdomligt. Det är självskadebeteende med Face ID.
Ibland ringer jag
Att ringa när ett meddelande hade räckt hamnar på sjätte plats. Jag ringer gärna, men jag har heller inget emot att messa. Valet beror på vad jag vill säga.
”Jag blir tio minuter sen” är ett meddelande.
”Hur mår du egentligen?” är ett samtal.
Vi har av någon anledning bestämt att det är oförskämt att ringa en annan människa utan att först skicka en skriftlig ansökan. Telefonen var en gång konstruerad just för samtal. Numera reagerar vissa som om man har sparkat in ytterdörren när deras mobil börjar ringa.
Sedan finns förstås människor som ringer för att fråga vilken tid affären stänger, trots att svaret står på Google. Där kan vi kanske enas om villkorlig dom.
Högtalare på offentlig plats är ingen generationsfråga
Så kommer vi till punkt fyra: människor som använder högtalare på offentlig plats.
Här måste undersökningen ha gjort ett kategorifel. Det är inget tecken på digital medelålder. Det är ett tecken på att man betraktar alla andra människor som statister i sin egen vardag.
Vi känner igen dem. Personen som håller telefonen framför munnen som en liten smörgås och låter hela pendeltågsvagnen delta i ett samtal om Robert, hyran eller utslagen i ljumskarna som ”fortfarande ser lite konstiga ut och kliar förfärligt”.
Sedan har vi Tiktok-avdelningen. Fem sekunder musik. Ett skrik. En robotröst. Ett skratt. Samma klipp en gång till, eftersom ägaren tydligen inte förstod det första gången. Allt genom en mobilhögtalare vars ljudkvalitet lämnar övrigt att önska.
Det mest imponerande är självklarheten. Ingen blick runt omkring. Ingen antydan till skam. Bara full övertygelse om att 40 medpassagerare naturligtvis vill höra samma klipp.
Hörlurar har funnits längre än de flesta som ägnar sig åt detta. Använd dem.
Gen Z dömer hårdast
Undersökningen visar att 25 procent av deltagarna mellan 18 och 24 år ser tummen upp-emojin som ett pinsamt ålderstecken. Bland personer mellan 55 och 74 år är motsvarande andel åtta procent.
Det är fascinerande att 👍 kan uppfattas som ett generationsproblem. Jag har alltid trott att den betyder ”okej”, ”bra” eller ”jag har sett ditt meddelande”. Tydligen kan den också betyda ”jag har inläggssulor från Dr Scholl och vet hur man skriver ut en PDF”.
De yngre är samtidigt inte immuna mot listan. Tangentbordsljud påslaget, högtalare bland folk och en märklig ovilja att använda telefonen som telefon är knappast reserverat för personer över 40.
Kanske berättar undersökningen därför mindre om vem som kan teknik och mer om vilka vanor vi har bestämt oss för att reta oss på.
Jag accepterar gärna att vara digitalt medelålders. Jag använder datorn när datorn är bättre. Jag ringer när ett samtal är enklare och skickar meddelanden när det passar. Jag kan till och med sträcka mig till en tumme upp utan generationsångest.
Men spelar du upp ditt telefonsamtal på högtalare bredvid mig på bussen blir det ingen tumme upp.
Då blir det ett mycket långt långfinger.
