Petter Ahrnstedt har sett Monarch: Legacy of Monsters. Och han är inte imponerad.
Det är nästan imponerande hur mycket pengar som kan eldas upp utan att något faktiskt händer. Monarch: Legacy of Monsters på Apple TV+ utspelar sig i ett universum där hela poängen är gigantiska monster som trampar sönder civilisationer. Ändå lyckas serien förvandla det till något som mest liknar en utdragen terapisession för karaktärer man aktivt slutar bry sig om innan de pratat klart.
Fyra avsnitt in och det känns som en transportsträcka. Åtta avsnitt in och frågan är densamma: var det här allt?
Visst, Kurt Russell dyker upp och gör det han alltid gör, lyfter varje scen han råkar befinna sig i. Och ja, hans son spelar en yngre version. Ett smart castinggrepp, kanske seriens enda.
Resten av tiden tillbringas med karaktärer som antingen gnäller, fräser eller levererar repliker som låter som om de skrivits av en trött algoritm (det är onekligen frestande att skylla på Siri). Det finns ingen att heja på. Ingen att hata på ett intressant sätt. Bara ett jämnt brus av människor man helst hade spolat förbi.
Det här är en serie om monster. MONSTER. Ändå går uppskattningsvis 90 procent av tiden åt till bakgrundshistorier, familjedrama och känsloutspel för karaktärer som saknar både skärpa och tyngd. Inte ens när serien försöker vara dramatisk händer något av värde. Den står still och pratar om att stå still.
Det finns ett helt universum här att bygga på, historik, mytologi, kalla kriget-vinklar, geopolitik kring kontrollen över dessa varelser. I stället får vi en serie som hade kunnat kortas ned till 15 minuter per avsnitt utan att något gått förlorat.
Streamingbolag, inklusive Apple, verkar ha dragit slutsatsen att innehåll är sekundärt så länge ytan är dyr nog. Och det är den. Snittkostnaden för varje avsnitt är runt 100 miljoner kronor.
Resultatet blir serier som ser ut som hundramiljonersproduktioner men känns som första utkast som någon glömde redigera. Där varje scen drar ut på tiden, varje konflikt saknar riktning och varje karaktär känns som en placeholder.
Kontrasten till Godzilla Minus One är brutal. En film som kostade en bråkdel men som faktiskt förstår vad den gör. Där monstren betyder något. Där människorna betyder något. Där det finns en berättelse. Där man som tittare bryr sig.
Monarch däremot är motsatsen. Ett dyrt tomrum. Ett projekt där allt utom själva berättandet prioriterats bort.
Och det är kanske det mest provocerande. Inte att det är dåligt, utan att det är så uppenbart likgiltigt inför sin publik. Som om ingen ställde den mest grundläggande frågan: Varför skulle någon vilja se det här?
Man bygger en sandlåda för monster och fyller den med dialog som ingen människa någonsin skulle säga. Till slut återstår bara en fråga: Hur kan något som kostar så här mycket kännas så här tomt?
Svaret är förmodligen enklare än man vill tro. Det är inte budgeten som saknas. Det är omdömet.
