Shitfication, men kalla det gärna innovation

Streaming var en gång en befrielse. Ett civiliserat avtal mellan kund och tjänst, jag betalar, ni stör mig inte, alla är nöjda. Det var nästan löjligt rimligt.

Den eran är över. Vad som nu pågår liknar mer en systematisk nedmontering av hela idén med streaming. Inte en plötslig kollaps, utan en långsam, metodisk försämring där varje uppdatering tycks ha samma mål, att göra upplevelsen lite sämre, lite rörigare och lite dyrare.

Och någonstans förväntas vi applådera.

Jag tvingades återuppliva mitt abonnemang på Prime Video för att se Fallout. Det var en deprimerande upplevelse, som dessvärre inte enbart handlar om Prime Video.  

Reality-tv svämmar numera över plattformarna (förutom Apple TV, än så länge…). Billigt, snabbt och oändligt utbytbart. Det är program om människor som skriker, dejtar, tävlar, lagar mat, bråkar och ”öppnar upp sig” i studioinspelade miljöer med ljussättning som påminner om ett besök på Bauhaus. Premiumtjänsterna har i praktiken blivit ett digitalt lågprisvaruhus för innehåll som ingen rimligen skulle sakna om servrarna plötsligt slocknade.

Kvalitet? Visst, ibland. Men den drunknar i ett hav av utfyllnad.

Sedan har vi den kreativa prissättningen, branschens verkliga paradgren. Det som började som enkla abonnemang har utvecklats till ett virrvarr av nivåer, tillägg, begränsningar och villkor som kräver nästan juridisk kompetens för att förstå. Du betalar, men inte för allt. Du har tillgång, men inte riktigt. Du får innehåll, men gärna med reklam.

Vill du se 4k och HDR på Netflix? Öppna plånboken, dra ned brallorna, le, och uppgradera ditt abonnemang. 

Reklam. I. Betaltjänster.

Det är här någonstans det börjar lukta fullständig galenskap.

Prime Video är ett typexempel på hur man tar något relativt okomplicerat och gör det till en upplevelse som känns direkt fientlig. Abonnemangsinnehåll blandas med hyr- och köpfilmer i ett gränssnitt som konsekvent vägrar skilja på vad som faktiskt ingår och vad som kräver ännu en transaktion. Det är inte bara rörigt, det känns designat för att skapa friktion.

Och nu alltså annonser ovanpå det.

Vill du slippa reklamen trots att du redan betalar? Uppgradera. Betala mer. Förmånen att inte bli avbruten har blivit en premiumfunktion. Det är imponerande cynism.

Vad i helsike är det som pågår?

Samtidigt sitter streamingbolagen och ser bekymrat på hur piratkopiering och torrenttrafik återigen ökar. Som om användarbeteenden vore ett mysterium och inte en direkt reaktion på hur tjänsterna faktiskt utvecklats.

Det här är inget mysterium!

När lagliga alternativ blir dyrare, sämre och mer fyllda med reklam börjar människor leta efter andra lösningar. Inte för att de nödvändigtvis vill bryta mot regler, utan för att de tröttnar på att bli behandlade som en kombination av kassako och försökskanin.

Streaming skulle vara framtiden. I stället känns det allt oftare som en bisarr tidsresa tillbaka till exakt det vi försökte lämna bakom oss, reklam, förvirrande och dyra paketlösningar (tittar på dig Viaplay!) och känslan av att ständigt behöva betala lite till för att få något som tidigare var självklart.

Tekniken har aldrig varit bättre. Upplevelsen har sällan varit mer irriterande. Idag är det bara Netflix som släpper en hel säsong av en serie. Alla andra jävla tjänster verkar längta tillbaka till tablå-tv med ett avsnitt i veckan. 

Ett litet tips: Istället för att försöka hålla kvar kunderna genom att pytsa ut ett avsnitt i veckan kanske ni ska satsa på kvalitet istället för skräp. Ingen vill se Anna Books eller Bingo Rimérs kylskåp.  

Och någonstans där föds den där förbjudna tanken igen, den streamingbolagen själva lyckats återuppliva: ”Det kanske är dags att sätta segel och kurs mot de sju haven igen”.